Jag har fått arbetsträning och började den 13 januari. Har trots att jag blev arbetslös den 5 September 2019 ingen som följer upp mig att jag försöker finna arbete eller finner ett arbete som inte kommer att ge mig en ny stroke. Min arbetsgivare tyckte att jag skulle stressa av men det är snarare tvärtom jag är mer på högspänn för att få en arbetsplats än någonsin.
Idag ringde min coach som jag fått eftersom jag blev utköpt av Stockholms stad. Hon skulle i alla fall dokumentera mina framgångar och bakgångar. Jag vet fortfarande inte hur jag ska få en anställning och vilket jobb jag ska söka som samtidigt det inte är stressande och samtidigt kreativt/praktiskt. Det känns mer som om Samhället som behöver folk med lärarkompetens vill snarare se mig lägga mig och dö. Skolan handlar mer om pengar än människor. Enheterna blir större och klasserna större.
Hur som helst arbetstränar jag med praktiska och kreativa lösningar för att återbruka material på Re:Unik. Jag arbetar också med att få en hemsida att bli bra samtidigt som den är praktisk.Vi lever i en värld där människor mer är förbrukningsvara och inte mer värt än vatten. Samtidigt härjar corona viruset världen över och helt plötsligt är allt liv jätte viktigt. Vi är rädda för döden när den stirrar oss i ansiktet. När vi inte är säkra då värderar vi det som vi har sprungit förbi när vi varit fartblinda.
Jag har en massa kunskaper men är fast i att arbeta för att inte få en ny stroke. Tänker snarare på att överge vår civilisations hets för att söka lugn utanför samhället som jagar oändlig förbättring. Trots att vi aldrig har tid med ingenting försöker vi att finna lycka. Lycka är inget du kan köpa för de pengar du tjänar. Du hamnar i en oändlig loop där ingenting kommer framåt. Du blir ingenting annat än en lort som inte vågar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar