Två saker som har gjort att det möjligt att rehabilitera så långt som jag har idag. Dels är det motivationen som kommer från min familj. Jag hade inget val annat än att lära mig byta blöjer med en sida som då var nästan obrukbar. Familjelivet har också gett mig möjligheter att träna hela tiden.
Det andra är vetskapen om hjärnans platsticitet och att den hela tiden omorganiseras vilket gjort det möjligt och motiverande att försöka på olika sätt hitta olika rehabiliteringsmetoder.
Det är bra att veta att det hela tiden förändras under rehabiliteringen. Jag har rört mig från att suttit i rullstol den första tiden till att vingla fram i sjukhuskorridorer vidare till att cykla trots att jag ramlade när jag stod stilla. Nu har jag nästan full funktion i armar och ben. Så tänk på att ALLA situationer kan förbättras. Det gäller bara att vara tillräckligt envis och motivation att gå vidare.
Jag fortsätter än i dag att träna min hjärna på olika sätt och mina erfarenheter har jag tagit med mig i mitt yrke som lärare där jag kommer i kontakt med barn som har svårigheter. Jag vet att oavsett diagnos eller bokstavskombination så kan man ALLTID förbättra situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar