Jag blir litet mörkrädd hur jag slår dövörat till och förminskar mina problem. Jag har ju faktiskt en nära kontakt med sjukvården varje vecka och det är alldeles för ofta som jag måste till sjukhuset i akuta situationer.
Trots det är jag positiv och har en syn på mitt liv att varje sekund räknas. Det känns till och med ännu viktigare att ta till vara varje stund. Jag pratade med läkaren under helgen och läste mina journaler så funderar jag om man har fått svar när det gäller fosfolipida antikroppar eftersom 5-20% som har dessa är i riskzonen att få stroke och om det är sådana som spökar.
Det kan också vara så att förmaksflimret är återkommande och att det samtidigt sätter min kropp i obalans. Sist jag tog EKG var det dock bra. Det känns bra. Det känns inte lika bra att jag har fått en TIA trots att jag har en Waran behandling. Det är av största vikt att jag pressar tillbaka stressnivåerna.
Mina olika bekymmer och återkommande problem borde vara grund för sjukersättning. Det är tur att jag faktiskt kan arbeta 50% och inte befinner mig 50 cm under markytan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar