Den första dagen jag pratade med likasinnad

Jag har idag pratat för första gången med någon annan som led av sle och stroke. Det var enormt upplysande och mycket av det som blev berättat känns igen. Vi har i mångt och mycket gått igenom samma helvete.

Skillnaden är väl att hon idag är pensionerad även om hon kände igen det strulet som jag har med AF och FK. De myndigheterna har helt enkelt inte anpassats efter personer som sticker utanför ramarna. Jag blir mer övertygad om att jag måste hitta en alternativ livsstil.

Det är inte hälsosamt att ha ett så stressande arbete som lärare. Mina försök att hitta arbete är chanserna lika med noll. Jag kommer helt enkelt få utstå en hel del spott och spe snarare än att bli mottagen med öppna armar.

Det hot om en ny stroke är ett reellt hot och jag måste försöka minimera hotbilden så att jag kan leva med ett leende. Det känns som att vandra med en laddad hagelbössa mot huvudet samtidigt som den när som helst kan gå av. Litet värre än andra människor som ju faktiskt kan få ett flygplan i huvudet när som helst.

Viktigt att inte fokusera kring sin egen dödlighet som att leva till fyllo.