Eftersom jag har lidit av sviterna av stroke och av SLE (lupus) så vet jag hur man blir behandlad av samhället med ett osynligt handikapp. Jag kunde förut inte vistas bland människor eftersom jag inte kunde tåla så mycket stimuli på en gång. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle komma tillbaka till skolan.
Det är inte Arbetsförmedlingens eller Försäkringskassans förtjänst att jag numer jobbar 50% och har sjukersättning på 50%. Det är svårt att se koncentrationssvårigheter, balansproblem, trötthet eller smärta. Det är inget som du kan visa likt en bruten fot eller när du sitter i rullstol. Jag har vänner som lider av kronisk smärta och det är lika handikappande som om du skulle sitta i en rullstol om inte mer.
Vi måste börja "se" människorna bakom och hur handikappande det kan vara oavsett funktionshinder om det är mentalt eller fysiskt. Funktionshinder handlar inte bara om fysiska funktionshinder.
Jag kan jonglera och om du inte kan det så ser jag inte dig som funktionshindrad. Vi måste se varandra för det vi är och respektera varandra. Jag hittar den inte nu men Miffotv gjorde en bra intervju med Annika Lantz om hur funktionshindrade möts i samhället. Ungefär med tonen att det är bra att du kan bajsa som är funktionshindrad.
Har du ett osynligt handikapp så blir du bemött med att du säkert har hittat på ditt funktionshinder och försöker luras. Du blir helt enkelt inte trodd. Så samtidigt som du har ett handikapp så ska du tillföra lika mycket som vem som helst. Jag lider dessutom av en sjukdom där försäkringsbolagen vägrar att teckna en sjukförsäkring.
Alla som lider av osynliga hinder är kanske mer lidande av sitt funktionshinder eftersom de får kämpa med att bli trodda hela tiden. "Du som är så frisk" " Men du som är så positiv" "Dig är det väl inget fel på".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar