Jag vet inte var jag är på väg. Vet bara att jag lever på övertid. Då jag har varit med om två stroke och har SLE så är varje sekund dyrbar som jag får tillbringa och njuta av livets goda.
Siktar mot att nå stjärnorna men vet att jag måste nöja mig halvvägs. Det känns som jag just nu behöver stanna upp och ta det försiktigt så att jag inte behöver börja om igen. Vad alla vi vet att morgondagen är osäker för imorgon kan vi få ett flygplan i huvudet.
Jag är nöjd med att få tillvaron att verka meningsfull varje dag i min jakt efter oändligheten. Min flykt är för stunden och värmer mig bara nu. Jag är fast i min ensamhet om du lämnade mig nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar