SLE kan ta sig olika former och den jag har verkar mildare nog antagligen eftersom jag är man. Det är orättvist, men jag känner med de kvinnor som drabbas och de besvär de har.
Det är ett trauma att ha sjukdomen och ett tabu att prata om det i samhället. Det verkar som det finns ett sådant stigma att man helst vill tala tyst om det. Jag tycker det är konstigt att man skyler över det eftersom du kan leva med det idag och medicinerna har dessutom blivit effektivare.
I en modern demokrati måste alla få lika rätt. Vissa djur får inte vara jämlikare än andra. Det må vara hudfärg, kultur eller sjukdomstillstånd. Idag har funktionshindrade fått en allt större rätt i samhället och vi försöker skapa de en plats att verka. Det finns osynliga handikapp, som är lika svåra eller kanske ännu svårare eftersom de inte syns.
Att jag har skonas olika symptom gör att jag har möjligheten att skriva och ge en klar, tydlig bild av hur det är att drabbas. Omgivningen talar ofta om hur synd det är att man har drabbas, men rent professionellt placeras man i ett speciellt fack eftersom man inte förstår hur man ska hantera situationen eller att man vet tillräckligt mycket om sjukdomen.
Vi som lever med sjukdomen har en svårighet i att vi inte vet när den kommer att drabba oss. Du kan heller inte veta om du kommer att vara med om en bilolycka och hur det drabbar dig. Det är samma sak. Skillnaden att vi inte kan kliva ur bilen och den är liksom alltid med oss var vi går.
Jag ser hur samhället hanterar olika kulturer, hudfärger, sexualitet eller oliktänkande. Det här är samma sak. Vi vill bara vara människor och hanteras såsom det. Du kan också vara en medmänniska och tänka ett steg längre. Se över tillstånd och se människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar